....har tydligen väckt lite känslor.
Jo, släkten betyder mycket för mig. Väldigt mycket!
Vi hade så bra kontakt förr, men sen jag flyttade känns det inte så längre.
Vet inte vad det beror på. Känner mig utanför och bortglömd och det har inte bara med Grease att göra.
Att vi inte åker ner varje gång det är kalas är för att vi får inte ihop det. Jag jobbar varannan helg, det gör sitt i det hela. Det går inte att åka ner varje gång.
Vet inte om det är något fel jag eller vi har gjort? Ibland känner vi oss bara i vägen. Lite oönskade.

Detta är jobbigt för mig och har varit i några år nu. Blir väldigt ledsen när jag tänker på det. Gråter ibland, just nu om jag skall vara ärlig.
Nu vill jag inte att alla skall tycka synd om mig och känna sig tvingade att höra av sig eller komma hit. Men kanske tänka på mig/oss ibland. Inte glömma oss helt och hållet. Vi finns också, fast vi inte bor där nere.

Nej, jag/vi är kanske inte det svarta fåret, men det känns så ibland. I vägen. Obekväm. Bortglömd. Utanför.
Det är lite de känslor som jag har. Rätt eller fel vet jag inte, men så som det känns i mitt hjärta.

Att jag skriver det här är för att jag vet att de flesta läser min blogg, samt att jag orkar inte ta det ¨in real life¨.
Är för jobbigt och jag vet att jag bara kommer gråta. Och det vill jag inte.
Jag är inte så stark som många kanske tror, mår inte helt topp alltid. Känner mig ensam ibland. Men så är det.